Del.3

 

Jag trodde inte mina ögon när jag hade öppnat det stora kuvertet från den äckligaste

Människan som jag då visste om.

Det första som trillade ur kuverete var ett fotografi. Ett Dopfotografi på mig! Denna männsiskan höll mig! På MITT dop!

Fy fan, jag kände paniken, förvirringen och husterin stegra sig invändigt hos mig.

Min mamma, MIN mamma har undanhållit, ljugit för mig i så många år. Jag hade väl dett dopfotografi på mig hemma hos mamma men, då med henne med på bilden och en figur som var bortklippt.

Jag hde ju frågat henne varför hon klippt bort pappa på kortet?

Till svar fick jag då att det var väl nån gång de hade varit osams och att hon då klippt bort han. Vilket jag nu förstod inte var sanningen.

Jag kikade ner i kuvertet och bläddrade bland alla papperen. Ett faderskapstest där det stod att denne mannen var min far och en del andra papper som inte är relevant för den här historien.

Besvikelsen blev så stor, så enorm. Min älskade mamma hade undanhållit mig sanningen i så många år. Min mamma som uppfostrat mig och min bror, som lärt oss att hur ont än sanningen gör så är det ändå det bästa.

Resten av kvällen satt jag uppkrupen i soffan och visste varken ut eller in. VEM fan kan jag lita på? VEM kunde jag prata med?

Dagen efter ringde jag upp min mamma och berättade allt. Jag ville och krävde få veta sanningen. Det enda mamma sa var att jag skulle lägga ner, att jag visste redan sanningen. Det var Göran som var min far. Faderskapstesten ”förr” var inte att lita på.

Jag tror att det var då, i den stunden som jag började min långa resa att få lov att frigöra mig från mamma. Få stå på egna ben och inte vara så jävla naiv och tro på allt.

 

Tiden gick och efter ett tag tänkte jag inte på allt detta dagligen. Jag la väl detta i den berömda ryggsäcken.

Gick något år till och fick beskedet att denna man som då visade sig skulle vara min biologiska far hade avlidit. Sanningen var den att jag drog en lättnadens suck. Äntligen skulle jag bli lämnad i fred! Aldrig mer behöva va på min vakt att aset skulle dyka upp i mitt liv igen.

En advokat ringde inför bouppteckningen. Den stackaren höll jag på be dra åt helvete.

Jag förklarade att jag ville INTE ha någonting av arvet. Ville inte veta av äcklet och hans familj.

Hos mig var lyckan total! Aldrig mer skulle den där jävla familjen störa mig. Åh jag var lycklig, jag kände mig äntligen fri. Vilket visade sig efter si så där 10 år att så inte var fallet.

 

                                                                                                             Fortsättning följer...