Min Syster och jag Del 4

Min Syster och jag

Del 4

 

Ni som eventullt är nytillkomna läsare här på min Blogg kan läsa tidigare Delar av ”Jag och min syster” i katagorin med samma namn ;)

 

 

Efter att min biologiska pappa gick bort så var lyckan total. Nästintill euforisk. Visst tänkte jag och funderade en del på VAD som var sant men, jag mådde inte dåligt då jag visste att den värsta mannen jag visste om inte längre kunde störa mig.

Det var en enorm lättnad och jag la det mesta i ”ryggsäcken”.

Så kommer vi nu till The Grande Finale.

Sommaren 2013, slutet av Juli månad.

Min familj var på semester i Lysekil. Så underbart med Västkustdoft, havsvindar och den goe dialekten.

En eftermiddag tog vi oss en siesta efter dagen som spenderats vid stranden. Så skönt och semestrigt att efter lunch få vila en stund. Jag stängde av ljudet på min Iphone för att inte störas utan bara få ”va”.

Under tidiga kvällen samma dag kollade jag min Iphone och hade några sms och missade samtal.

Ett samtal som jag inte kände igen numret på. Nyfiken som jag är kollade jag givetvis Hitta.se

Där kom chocken! Boom, pang och blixtrar far som en virvelvind i huvudet. Helvete, ångesten kom lika snabbt som jaguar i vildmarken.

Efternamnet på kvinnan som hade ringt kändes mer än väl igen. Jag rusade in på toaletten och kräktes.

Fy fan, vad är det nu? Jag som hade trott att all kontakt med denna familjen var avslutad.

Svetten lackade i pannan och jag var vit likt oskulden själv.

Gick till slut ut på altanen till det övriga sällskapet som tittade på mig som levande frågetecken och hakan ner till knäna. Vad har hänt? Mår du illa? Är du magsjuk? Har du sett ett spöke?

Jag försökte att berätta så gott det gick. Att göra en lång historia kort är inte lätt. Så ringde Iphonen igen och det var just det numret som jag inte ville se.

Efter några sekunders tvekande svarade jag i alla fall. Det var min biologiska pappas syster som meddelade att ”farmor” hade gått bort. Vadå? Farmor? MIN farmor gick bort strax efter att min far omkom i en bilolycka -2000.

Kvinnan undrade nu hur jag ställde mig till eventuellt arv och bouppteckning. Jag svarade att jag vill inte ha ett endaste dugg från den här familjen. Detta gjorde jag klart redan då min biologiske pappa dog. Kvinnan var trevlig men, något nyfiken och verkade inte alls skynda på samtalet vilket jag tyckte var jobbigt. Här är vi på semester och hon tar upp viktig och dyrbar tid från mig, min familj och vänner.

Kvinnan ville att jag skulle skriva ett brev där jag då avsade mig rätten till arv. Meddelade henne att det kan ske först om en vecka då jag befinner mig på kusten i nuläget.

Samma dag vi skulle åka hem ringer hon återigen och frågar om jag skrivit något? Vad är det människan inte fattar? Jag snäste av henne med att ”kan jag få komma hem först”?

Ja, något sur blev hon men det struntade jag i. Väl hemma skrev jag detta brev och postade. Tog några dagar och hon började ringa igen. Då orkade jag faktiskt inte svara. Jag tryckte av henne på Iphonen. Ångesten slöt sig som en hinna över mig. Jag mådde så dåligt. Allt kom ju upp igen som jag hade lagt åt sidan och trodde va förbi.

Efter ytterligare någon dag så lyssnar jag av ett röstmeddelande från kvinnan. En något hysterisk kärring som inte var så nöjd på mig. Hon hade minsann inte fått något brev. Jag skrev återigen ett brev och postade rekomenderat denna gången.

Tre dagar gick och hon ringde återigen! Denna gången med budskapet att detta brev inte räckte utan hon ville komma förbi oss nu på en gång för en underskrift av mig. Hjärtat slog snabbare och snabbare och svetten i pannan lackade. Det sista jag ville var att någon i denna familjen skulle komma innaför mina dörrar i mitt hem, min trygghet, min borg.

Kärringen gav inte med sig utan det blev som hon ville. Mötet gick snabbt, som tur var.

Någon vecka efter detta kom då nästa grej. Min halvsyster som då har samma biologiska pappa skickar ett långt meddelande på Facebook till mig.

Men snälla! Jag orkar inte mer! Försvinn ur mitt liv!

 

 

                                                                                                                                        Fortsättning följer...

Min syster och jag Del 3

 

Del.3

 

Jag trodde inte mina ögon när jag hade öppnat det stora kuvertet från den äckligaste

Människan som jag då visste om.

Det första som trillade ur kuverete var ett fotografi. Ett Dopfotografi på mig! Denna männsiskan höll mig! På MITT dop!

Fy fan, jag kände paniken, förvirringen och husterin stegra sig invändigt hos mig.

Min mamma, MIN mamma har undanhållit, ljugit för mig i så många år. Jag hade väl dett dopfotografi på mig hemma hos mamma men, då med henne med på bilden och en figur som var bortklippt.

Jag hde ju frågat henne varför hon klippt bort pappa på kortet?

Till svar fick jag då att det var väl nån gång de hade varit osams och att hon då klippt bort han. Vilket jag nu förstod inte var sanningen.

Jag kikade ner i kuvertet och bläddrade bland alla papperen. Ett faderskapstest där det stod att denne mannen var min far och en del andra papper som inte är relevant för den här historien.

Besvikelsen blev så stor, så enorm. Min älskade mamma hade undanhållit mig sanningen i så många år. Min mamma som uppfostrat mig och min bror, som lärt oss att hur ont än sanningen gör så är det ändå det bästa.

Resten av kvällen satt jag uppkrupen i soffan och visste varken ut eller in. VEM fan kan jag lita på? VEM kunde jag prata med?

Dagen efter ringde jag upp min mamma och berättade allt. Jag ville och krävde få veta sanningen. Det enda mamma sa var att jag skulle lägga ner, att jag visste redan sanningen. Det var Göran som var min far. Faderskapstesten ”förr” var inte att lita på.

Jag tror att det var då, i den stunden som jag började min långa resa att få lov att frigöra mig från mamma. Få stå på egna ben och inte vara så jävla naiv och tro på allt.

 

Tiden gick och efter ett tag tänkte jag inte på allt detta dagligen. Jag la väl detta i den berömda ryggsäcken.

Gick något år till och fick beskedet att denna man som då visade sig skulle vara min biologiska far hade avlidit. Sanningen var den att jag drog en lättnadens suck. Äntligen skulle jag bli lämnad i fred! Aldrig mer behöva va på min vakt att aset skulle dyka upp i mitt liv igen.

En advokat ringde inför bouppteckningen. Den stackaren höll jag på be dra åt helvete.

Jag förklarade att jag ville INTE ha någonting av arvet. Ville inte veta av äcklet och hans familj.

Hos mig var lyckan total! Aldrig mer skulle den där jävla familjen störa mig. Åh jag var lycklig, jag kände mig äntligen fri. Vilket visade sig efter si så där 10 år att så inte var fallet.

 

                                                                                                             Fortsättning följer...

Min syster och jag Del 2

Min Syster och jag

Del 2

 

Efter den här händelsen på mitt sommarjobb mådde jag inte bra. Visste varken ut eller in. Mitt stora avskyvärda hat mot denna mannen började sakteligen byggas upp. Han var ett monster som inte ville mig väl.

Åren gick, som sig bör och jag har nu hunnit in på året då jag ska fylla 25. Jag hade då fått anställning på stan´s anrikaste konditori.

Tror Ni inte på självaste svartaste F.A.N själv att denna vidriga, otäcka hemska människa hittade mig där.

Jag fick syn på han genom fönstrena och jag fick ont i magen. Klumpen i halsen växte sig stor likt en pilatesboll. Jag fick ingen luft, jag kunde inte andas.

Jag hasade mig ut från butiken i kondiset bak till vårat fikarum. Jag var ensam, ensam och så jävla rädd.

Hörde pinglan i entredörren. Jag skakade och kippade efter luft. Andas in, andas ut. Gick ut i butiken och där står han!

På vingliga ben och hög som ett höghus av diverse olika droger.

Pupillerna stora som tefat och som stirrade otäckt på mig.

Hörde långt borta ett mummel om att Du är min dotter, jag har alltid haft dig i minnet osv.

Jag ville bara spy. Jag ville bara rusa där ifrån. Jag tog ett djupt andetag, tog mod till mig och gav han det ondaste ögat som går att få.

Jag pekade mot dörren och sa med den djupaste dovaste rösten som finns;

UT härifrån! Jag vill aldrig mer se dig!

Döm om min förvåning, han vände sig om och ragglade därifrån.

Mitt hjärta slog dubbelslag och jag rusade bak till fikarummet. Tände en cigarett och hetsrökte två stycken efter varandra. Svetten lackade i pannan

Men, klumpen i halsen började försvinna sakteligen.

Efter några veckor, då jag först hade börjat släppa den här incidenten tog det fart igen.

Den här gången via telefonen. Han ringde ofast sent på kvällarna och på nätterna. Till slut ringde jag Polisen och anmälde fanskapet.

Förklarade så gott det gick historien om denna mannen. Döm av min förvåning när Polisen i andra ändan telefonluren hånskrattar mig rakt upp i ansiktet och förklarar för mig att detta borde din mor och denna man reda ut först och främst. Va fan blir det? Han ofredade mig ju.

Några dagar efter detta kom då nästa ”attentat”. Kom till jobbet och där väntade ett stort kuvert på mig.

Chefen meddelade att det för någon dag sedan hade varit in en ”kuf” på jobbet och lämnat in kuvertet som mitt namn stod skrivet på.

Tack och lov fann jag mig när Chefen undrade VEM i all sin dar denna människa var?!

Jag tog en rödis och luvis om att det säkert var en pappa till en av tjejerna jag då var kontaktperson till.

Ett tag tänkte jag bränna upp detta stora kuvert innan jag ens tittat på vad det kunde vara. Å andra sidan är jag väldigt nyfiken också. Så kuvertet fick följa med hem.

Senare den kvällen kom chocken då jag öppnade kuvertet och fick se vad som låg där i....

 

 

Fortsättning följer...