Min Syster och jag

Del 4

 

Ni som eventullt är nytillkomna läsare här på min Blogg kan läsa tidigare Delar av ”Jag och min syster” i katagorin med samma namn ;)

 

 

Efter att min biologiska pappa gick bort så var lyckan total. Nästintill euforisk. Visst tänkte jag och funderade en del på VAD som var sant men, jag mådde inte dåligt då jag visste att den värsta mannen jag visste om inte längre kunde störa mig.

Det var en enorm lättnad och jag la det mesta i ”ryggsäcken”.

Så kommer vi nu till The Grande Finale.

Sommaren 2013, slutet av Juli månad.

Min familj var på semester i Lysekil. Så underbart med Västkustdoft, havsvindar och den goe dialekten.

En eftermiddag tog vi oss en siesta efter dagen som spenderats vid stranden. Så skönt och semestrigt att efter lunch få vila en stund. Jag stängde av ljudet på min Iphone för att inte störas utan bara få ”va”.

Under tidiga kvällen samma dag kollade jag min Iphone och hade några sms och missade samtal.

Ett samtal som jag inte kände igen numret på. Nyfiken som jag är kollade jag givetvis Hitta.se

Där kom chocken! Boom, pang och blixtrar far som en virvelvind i huvudet. Helvete, ångesten kom lika snabbt som jaguar i vildmarken.

Efternamnet på kvinnan som hade ringt kändes mer än väl igen. Jag rusade in på toaletten och kräktes.

Fy fan, vad är det nu? Jag som hade trott att all kontakt med denna familjen var avslutad.

Svetten lackade i pannan och jag var vit likt oskulden själv.

Gick till slut ut på altanen till det övriga sällskapet som tittade på mig som levande frågetecken och hakan ner till knäna. Vad har hänt? Mår du illa? Är du magsjuk? Har du sett ett spöke?

Jag försökte att berätta så gott det gick. Att göra en lång historia kort är inte lätt. Så ringde Iphonen igen och det var just det numret som jag inte ville se.

Efter några sekunders tvekande svarade jag i alla fall. Det var min biologiska pappas syster som meddelade att ”farmor” hade gått bort. Vadå? Farmor? MIN farmor gick bort strax efter att min far omkom i en bilolycka -2000.

Kvinnan undrade nu hur jag ställde mig till eventuellt arv och bouppteckning. Jag svarade att jag vill inte ha ett endaste dugg från den här familjen. Detta gjorde jag klart redan då min biologiske pappa dog. Kvinnan var trevlig men, något nyfiken och verkade inte alls skynda på samtalet vilket jag tyckte var jobbigt. Här är vi på semester och hon tar upp viktig och dyrbar tid från mig, min familj och vänner.

Kvinnan ville att jag skulle skriva ett brev där jag då avsade mig rätten till arv. Meddelade henne att det kan ske först om en vecka då jag befinner mig på kusten i nuläget.

Samma dag vi skulle åka hem ringer hon återigen och frågar om jag skrivit något? Vad är det människan inte fattar? Jag snäste av henne med att ”kan jag få komma hem först”?

Ja, något sur blev hon men det struntade jag i. Väl hemma skrev jag detta brev och postade. Tog några dagar och hon började ringa igen. Då orkade jag faktiskt inte svara. Jag tryckte av henne på Iphonen. Ångesten slöt sig som en hinna över mig. Jag mådde så dåligt. Allt kom ju upp igen som jag hade lagt åt sidan och trodde va förbi.

Efter ytterligare någon dag så lyssnar jag av ett röstmeddelande från kvinnan. En något hysterisk kärring som inte var så nöjd på mig. Hon hade minsann inte fått något brev. Jag skrev återigen ett brev och postade rekomenderat denna gången.

Tre dagar gick och hon ringde återigen! Denna gången med budskapet att detta brev inte räckte utan hon ville komma förbi oss nu på en gång för en underskrift av mig. Hjärtat slog snabbare och snabbare och svetten i pannan lackade. Det sista jag ville var att någon i denna familjen skulle komma innaför mina dörrar i mitt hem, min trygghet, min borg.

Kärringen gav inte med sig utan det blev som hon ville. Mötet gick snabbt, som tur var.

Någon vecka efter detta kom då nästa grej. Min halvsyster som då har samma biologiska pappa skickar ett långt meddelande på Facebook till mig.

Men snälla! Jag orkar inte mer! Försvinn ur mitt liv!

 

 

                                                                                                                                        Fortsättning följer...